Mörker

Nu är det svart utanför mitt fönster , regnet strilar , syrenens kvistar skrapar mot rutan, kylan kryper in i huset och jag klär på mig ylletröjor och sockor-eldar, tänder ljus, dricker te - det börjar bli höst.

Jag börjar bli trött på mig själv, det är för mycket JAG - för mycket medveten närvaro om allt omkring mig , om att det blir höst t.ex. det brydde jag mig inte om för några år sen - jag eller vi , bara levde på, dagarna gick, det var varmt, det var kallt , man var glad eller ledsen eller just ingenting.

Befria mig från den här förbaskade medvetenheten om allt, jag vill bara vara i ett myller av människor, bara leva på, vara i värmen från vänner.

Vem har inbillat mig att jag ska leva ensam i ett hus eller en lägenhet med en massa saker visserligen fina eller praktiska, men, verkligen , det här tål att tänkas på......

återkommer...

Vandring

Om man vill försäkra sig om att något ska bli gjort så måste man börja med att bestämma sig för att göra det.

När man har bestämt sig så måste man boka in det i almanackan.

Då är det nästan gjort.

Sen måste man förbereda sig för det, se till att man har det man behöver för att genomföra det, det kan ju gälla vad som helst, skaffa sig kunskap, utrustning, material eller...?

Det var vad vi gjorde, jag kommer just nu inte på när ideén dök upp, men Sara tog fasta på ideén och började undersöka och planer.

Vi började kommunicera och anmäla vårt intresse.

Och i fredags var det bara att packa ihop det nödvändigaste och samlas i Storulvån för en tvådagars vandring till Sylarna.

Det nödvändigaste blev tyvärr lite för mycket nåt som jag kände efter en dags vandring som ont i axlarna. Jag lärde mig nåt där, tandborste, lakan, salt till tandborstning, tvål, liten handuk mörk choklad och nötter med torkad frukt och pengar förståss. Det borde inte väga mer än fem kilo. Aldrig bära mer än FEM kilo då kan jag gå hur långt som helst.

Att vandra med människor man tycker om är underbart, roligt och lärorikt.

Man kanske inte sover så mycket men man pratar desto mer och upplever.

Luften mild och hög och växterna.... färger och former, se bara på fjälldaggkåpan som jag blev förälskad i.

Den växte överallt och lyste upp med sin ljusa gulgröna färg

Tillbaka

Va roligt att vara tillbaka i bloggen, kul å läsa allt jag skrivit tidigare och nästan glömt att jag upplevt och tänkt.

Förstår nu verkligen varför jag bloggar,- för att spara tankar och reflektioner.

En sommar har gått- vemodigt - min pappa har hastigt börjat sin vandring över till andra sidan, sorgligt- men också fantastiskt att vi har fått så många år tillsammans och att jag nu har tid att vara hos honom lite mer . Skönt- att få tid att vänja sig vid tanken att han inte längre kommer att finnas hos oss, - att hinna prata med honom om förfäder och mödrar.

Skulle vilja starta ett upprop "glöm inte era gamla" men Carin Mannheimer gör det bättre. Måste försöka få en biljett till "Sista dansen" i höst.



Blommor; äntligen har jag fått "min" blomma Höstrudbeckia som jag längtat
efter så länge, hög och lysande som tusen små solar upplevde jag den när jag som 7-åring gömde mig i en stor rabatt av just den blomman.


Funderar på ett bloggprojekt för mig själv, får se om jag ska göra det.


Vi möts igen! :)

Kärlek

Jag såg kärleken idag- en liten pojke- en farmor
en liten pojke, fyra år, som gick fram till sin farmor
som satt och drack kaffe i trädgården
han gick fram till henne
borrade in sitt huvud i hennes famn
kramade henne och sa
du är bäst
En helt vanlig pojke
en helt vanlig farmor
en helt vanlig underbar dag

Antiklimax

Idag hade vi planerat en utflykt till en nygammal örtagård, enligt annons i bladet skulle där finnas fullt av köksväxter och blommor att köpa.

Jag ringde på morgonen och frågade när de öppnar, en butter röst svarar att kl 10 öppnar de.

Ont anande men sa inget till de andra for vi iväg.

Väl framme mötte vi en man som jag började prata med varpå han försvann in i ett hus i närheten utan att svara. Ok tänkte jag , språkförbistring. Strax kom en äldre korpulent man ut och frågade om det var vi som ringt tidigare.

Jag erkände och han började ursäkta sig över oordningen, han hade flyttat dit i vinter och det hade minsann inte varit lätt, ett faktum som jag ger blanka fasen i.

Har man annonserat en vecka tidigare om ett himmelsk örtagård så förväntar man sig nåt annat än det vi såg, rester av en underbar trädgård men totalt förfallen och vanskött. Två stressade kvinnor som försökte serva oss som kommit för att handla, de ska ha all heder.

Jag vet inte , men det kändes som att komma till en otidsenlig arbetsplats milt sagt.När jag sen fick klart för mig att chefen höll på att lära in sig på växter var måttet rågat för min del.

Ja må jag leva!

Idag är det min tur , att fira, vadå egentligen? att jorden har rört sig runt solen 63 år sedan jag slog upp ögonen.
Ja det ska jag fira idag , med en enorm smörgåstårta, förhoppningsvis ute i trädgården med mina kära , vänner och familj.
I den bok jag läser just nu, Tid , av Stefan Klein finns mycket intressant. Han skriver om hur vi upplever och utnyttjar "tid".
Måste citera lite; " Hos det västafrikanska folket ashanti till exempel spelar åren nästan ingen roll - vilket framgår av vem som har vilken roll i gemenskapen.
Människor lever tillsammans i större grupper i långhus. Husföreståndaren har en framträdande position;han eller hon håller ihop alla och företräder dem utåt. Åldersgruppen 20-30 år är lika starkt representerad bland dessa ledare som de (för ashantiförhållanden) gamla kvinnorna och männen mellan 40 och 50. Ställningen är alltså inte avhängig av födelsedatum utan endast av deras insatser för gemenskap och deras välstånd."

Vore intressant med en resa till västafrika och ashantifolket!
Ur samma bok ännu ett citat; Den franske författaren Hervé Bazin skrev:
"Det är inte floden som strömmar utan vattnet.
Det är inte åren som går utan vi"
Välkommen till min trädgård!

Anna Matilda

Kl. är 00.24, jag borde sova, men nånting tränger sig på, behöver formuleras,det är 16 juni,syrenerna står i full blom utanför mitt fönster . Det är Matildas födelsedag, för 22 år sedan kom hon till världen full av liv , hungrig , sökte sig snabbt fram till maten , inga problem.
Så fortsatte det , livlig , glad, nyfiken och full av bus, alla gillade inte det, inte alla i skolan t.ex.
Hennes vackra sångröst och teatertalang gillades däremot starkt även i skolan.
Söt, otroligt söt, en gång när vi promenerade på stan, Matilda satt i vagnen med ansiktet mot mötande på trottoaren, plötsligt böjde sig en mötande man ner över vagnen och pussade henne på kinden, vi hann inte reagera och hans fru ropade till av förvåning; men ???????, vad gör du!
En sån overklig upplevelse.
Stor djurvän och avspänd ryttare är hon och en fena på att komponera ihop musik till oss på små cd-skivor, morfar förvånas alltid över hur hon hittat alla hans favoriter.
Mycket mer finns att säga men...
Vi älskar dig Matilda! Må du hitta Din väg i livet! Ja må du leva........

Livet

Läste i en av de böcker som ligger vid min säng, ett citat av psykoterapeuten Milton H Erickson ; "Livet kommer med smärta alldeles av sig självt - ditt ansvar är att skapa glädje."

Det känns bra och rätt för mig, vi är medskapare med ansvar för världen och människorna.
Och glädje kan springa ur ilska och sorg, ilska och sorg över orättvisor och dumhet, om man agerar.
Hoppet föds i handling har någon klok sagt, tror att det var Mikael Wiehe.

Röster

Det här med färger är intressant, t.ex. nu när jag skulle skriva om röster - vilken färg symboliserar rösten? jag tyckte att det blev turkos, som luft, himmel.

Nåt väldigt fragilt.

Jag har länge haft en idé att samla på röster, jag älskar röster.

Jag tror att det började med att jag la märke till min farmors röst, gammal , lite knarrig, lite ansträngd eller som att det var en ansträngning att tala, men väldigt angeläget.

Jag LYSSNADE och tänkte att jag skulle spela in den, rösten. Men tyvärr gjorde jag inte det och nu har den rösten tystnat.

Jag är sån att jag vet precis vem jag pratar med om jag hör en röst som jag tidigare har hört, däremot kanske jag inte minns namnet på personen.

Rösten är så enormt personlig och avslöjar också en hel del om den som talar.

Jag själv har varit väldigt talängslig inte vågat utrycka min personliga röst, varit rädd för att läsa högt i skolan, osv.

Med växande självförtroende har rösten dock börjat ta form och jag känner mig numera rätt bekväm med min röst.

Det handlar ju om att komma hem till sig själv och då också bottna i sin röst.

Hur spännande är det inte att vara människa!

Koltrast

Nu har de små ungarna som bodde under min takpanna lämnat boet, troligtvis var det koltrasten som häckade. Koltrasten som framför allt är livskraftig och sjunger fint, trevligt med såna hyresgäster. Hoppas de kommer nästa år igen.

Vänner ,tai qi gong m.m.

Ett är nödvändigt! nej inte att segla, gissa en gång till....
Ja, just det, att ha vänner.
Att kunna ringa en vän när man råkar finnas i hans/hennes närhet och fråga, vad gör du ? kan vi träffas och ta en pratfika? Och han / hon säger ; ja kom!
Sen sitta och prata om än det ena än det andra, timme ut och timme in över en kopp te, ja det är lycka.
Att nån har tid och tycker att det är intressant att prata med mig. Jag svävar...
Jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv så, kanske ska starta ett filosoficafé, ja, med ett inre rum där man kan göra qi gong och tai chi.
Herre gud vilken bra idé- finns nån som sponsrar?????Hallå!!!!!EU, hallå?????

Storspoven

Ni som inte hört och sett Storspoven har en fin upplevelse kvar.

När som helst går jag ut och sätter mig och lyssnar.

Storspoven kommer hit till Önet i slutet av april ,häckar , tyvärr på marken i nåt dike eller snår, tyvärr för att bl.a. min katt Smilla inte kan hålla "fingrarna" borta utan tar en och annan unge, min granne Anna 6 år och jag bannar och skäller men vad hjälper det (suck) .

I alla fall, i början av juni drar storspovsmamman tillbaka till England eller Västeuropa eller nån annanstans , pappan stannar och fostrar ungarna , lär dem flyga och andra nyttigheter , sen i augusti/september sticker de också och det blir ödsligt tyst efter dem- trösten är dock att man vet,att, när aprilvärmen och ljuset återkommer DÅ är storspoven tillbaka, säkert som amen i kyrkan. Tack gode Gud för det!

Tips ; gå gärna in på Sr.se och lyssna på den fina vemodiga drillen.

Storspoven är för övrigt Västerbottens landsskapsfågel, de har inte bara Västerbottensost! Men den förtjänar ett eget inlägg.

Äntligen värme och liv

Utanför mitt skrivfönster börjar nu syrenerna blomma , fåglarna är helt galna, flyger fram och tillbaka med mat till sina små som tjattrar för fullt inne under takpannorna, härligt liv. Min franska pion kämpar för att snart blomma och finlands vita ros växer så det knakar.Kaprifolen som jag fick av Maud ifjol skjuter skott.

Midsommaren är klar, det blir en fjällvandring över natten till Ansätten , ett fantastiskt blomsterfjäll här i Offerdal, men först midsommarfest med familjen hoppas jag .

Vilken skillnad det är på vinter och sommar här i norden.Lika mörkt som det var då är det nu ljust och jag behöver för det mesta bara fem timmars sömn. Klockan är nu 22.19 och detär lika ljust ute som på dagen, kabbelekan lyser gul långa vägar .

Min mamma Dagny Maria

Läste häromdagen om saknaden efter en kär pappa , själv lever min pappa fortfarande , han är 87 år och jag fick idag en påskhälsning från honom, en teckning som han gjort på utsikten från sitt fönster vid havet söder om Sundsvall. Så roligt att han skickade det , så roligt att han kan teckna och glädja oss barn med sina brev och korthälsningar.
Samtidigt som jag glädjer mig åt det så saknar jag min mamma som gick bort för fem år sedan. Då var jag mitt i ett hektiskt arbetsliv och hade inte så mycket tid och ork att besöka henne, och pappa fanns ju hos henne (tänkte jag nog då). Idag ångrar jag att jag inte tog mig tid att lära känna henne bättre.
Jag växte ju upp hos henne och pappa och minns alla stunder vi haft , hur varm och glad hon var , hur hon älskade musik och radioteater, det var billiga nöjen , viktigt för en stor arbetarfamilj.
Många kvällar satt vi klistrade vid radion och lyssnade på "Radioteatern ger.... "nånting av Francis Derbridge (?) Spännande!
Eller lyssnade på Smokerings med Jazz från USA, Lois Armstrong, Ella Fitzgerald, Oscar Petersen m.fl.
Mamma var en fullkomlig jazzfantast, hennes lyckligaste dag var nog när Ludde kom till Sundsvall och hon lyckades köpa biljetter till konserten i Pjäshallen på Södra berget, jag fick också följa med , vi satt lååångt bak och jag minns mest hur otroligt mycket folk det satt framför oss, mamma var LYCKLIG.
En annan lycklig dag var när vårt egnahem stod färdigt 1955 och hon kunde flytta in i ett sprillans nytt rosa kök, fullt modernt med frysbox, tvättmaskin och kylskåp. Att köket var rosa var ett resultat av hennes envishet och kontakten med en urskicklig målare som målade inredningen i vårt hus, han stod på hennes sida i färgvalet, alla andra fick acceptera . Det blev RIKTIGT fint.
Varm ,musikalisk ,levnadsglad var min mamma, men det är så mycket jag inte vet, så mycket vi inte hann prata om, så mycket jag skulle vilja ha sagt henne.
Hon sa ofta att hon beundrade mig men jag frågade aldrig vad hon menade, antog väl att hon skulle vilja ha haft samma chanser som jag till utbildning ,ett arbete och så. Mycket blev outtalat, så synd tycker jag nu.
Men hon finns å andra sidan alltid hos mig nu, jag är en del av henne och jag brukar tänka att jag ska leva mitt liv så att hon alltid skulle kunna säga "jag beundrar dig"

Dags att vakna

Efter några veckors uppehåll är jag nu tillbaka i gemenskapen igen , har jobbat, haft magsjuka, informerat om MR, deppat lite , läst"Zen en väg ur depression", kommit fram till att jag nog inte är deppad utan mer uttråkad, less på snö och vinter helt enkelt.

Igår efter ett lyckat infomöte på Röda korset i Krokom om MR (mänskliga rättigheter) såg jag för första gången i år TOFSVIPAN!!!!! Yippie! våren har äntligen kommit.

Dinkel

Följer med förväntan varje program med Camilla Plum, antingen Bullar av stål eller hennes trädgårdsprogram.
Igår lärde hon oss mycket om korn och olika sädesslag .
Inspirerad kokade jag en stor sats hel dinkel, lätt som en plätt. Sen fixade jag en sallad med tomater och lite andra grönsaker som fanns i skafferiet, mycket citron och olivolja, mycket gott, enkelt och urbra näringsmässigt, hör här ;
" Dinkeln är det bästa sädeskornet, den verkar värmande och är fettrik, den är högvärdig och är mildare än alla andra spannmålsarter. Den som äter dinkel bildar bra muskelkött. Dinkeln befrämjar rätt blodbildning, ger ett glatt sinnelag och är gladlynthetens gåva. I vilken form man än tillreder den är dinkeln med ett ord lättsmält"
Enligt Hildegard von Bingen
Det här hittade jag i Kinesisk kostlära av Peter Torsell
Det braiga är också att dinkel kan odlas även på våra breddgrader.
Smaklig måltid eller Bon apetito som vi säger i Umbrien!

Jorden vi ärvde 2

Nu är det dags att lämna tillbaka "Jorden vi ärvde" . Jag har lärt mig mycket och fått några obehagliga insikter men också hoppfulla.
Camilla Lif, präst i Stockholm och etisk rådgivare inom behandling av alkohol- och narkotikamissbruk skriver sista kapitlet. Hon ger oss de här orden på vägen;

Vi har inte fått modlöshetens Ande. Gud försöker bekämpa den. Inuti oss alla finns motgiftet. Där finns kraften, kärleken och självbesinningen. När Gud tittade på oss för första gången, var det kärlek vid första ögonkastet. Gud älskar oss med en befogad kärlek, för vi är förmögna till så mycket gott.. Många gånger i historien har vi lyft oss själva i håret. Som individer klarar vi av fruktansvärda katastrofer och sorger. Vi reser på oss igen. Hittar ett nytt sätt att leva. Det är egentligen helt fantastiskt vad mycket vi kan. Det finns helt enkelt mycket gott gry i oss. Det är bara att kämpa på. Med identiteten. Med glädjen över sjögräset som lyser grönt under ytan. Och hemkänslan bland laxar, mossor och små ugglor som bara flyger om natten.

Möte

Spännande att träffa nya människor, häromdagen tog jag lite paus i renoveringsjobb och åkte till vår lanthandel Ladan i Kaxås. Tord som driver affären har en vision , han inredde ett utrymme i affären till kafé.Där köpte jag en kopp kaffe, 5 kr , sen köpte jag en färsk kanellängd och slog mig ner vid ett av borden i solskenet, strålande utsikt över sjön.
Efter en stund kom en kvinna och tog en kopp kaffe , jag bjöd henne att smaka på bullarna och hon slog sig ner vid mitt bord. Vi började prata om arbete, hon var pensionerad från sin sjukskötersketjänst men saknade jobbet, hon berättade att hon bor i en stuga i Frankrike,(här i Offerdal) gillar att bo i naturen. Hon berättade om flera möten med björn, dvs. inte direkta möten, björnen hade varnat henne genom att låta så att hon skulle förstå att han/hon var i närheten. Hennes svar var då att hålla sig lugn och vara helt synlig för björnen.
Hon hade ett tips som hon snappat upp av någon på tv, att bära med sig en sprayflaska med urin och markera revir, alltså tala samma språk som djuren.
Hon var pigg och rolig och hade väldigt snygga glasögon och vi fick en trevlig stund.

Människors möte

Om i ödslig skog ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Hjalmar Gullberg

Korttidsminnet - skrattemyndigheten

Jag träffade häromdagen en gammal kollega, mattelärare, vi började prata skola och mer specifikt matteundervisning. Jag har alltid haft problem med mattebetyget inte lyckats få G eller 3 eller Ba eller vilken skala som var aktuell, har tyckt att det gått för fort eller??? Har däremot inga problem med att lära grammatik och språk .
Hon, matteläraren sa nånting om att det är korttidsminnet som är problemet, hm, det tål att tänkas på, tänkte jag och började googla på fenomenet. Hittade en sida "Stjärnkikarna" som pratade om det, de hade en helt annan teori som jag är mer benägen att tro på, nämligen helhetsprincipen dvs att man får en "lång" blick, förstår hela grejen.
Nobelpriset till den som lyckas lösa gåtan med matteundervisning .
När jag googlade på korttidsminnet så dök en sida upp www.skrattemyndigheten.se som hade en rolig historia om just korttidsminnet

Ut på stäppen med oss!

Så var det lördag kväll igen , ikväll var det massajfolket i Tanzania som var värdar, jag känner förresten en massajkvinna, hon heter Anna och bor i Björkhagen, skrattar jämt.Lång , vacker och mycket driftig.Undrar varför hon envisas med att bo i Sverige?
Jag vill packa in mina nära och kära och dra ut på stäppen, bygga lerhydda och hugga ved och prata och skratta, långt borta från finanskris, a-kassa och allians.
Nu går jag ut i stormen med min kissnödige vovve.Katten har inte varit ute sen i november.Klok katt.

Wallenberg verkar inte må bra

Såg ett inslag från SEB,s styrelsemöte igår, en Wallenberg något yngre, kanske Marcus,intervjuades, han verkade inte må riktigt bra tycker jag, svarade sluddrigt och luddigt på frågor, verkade irriterad och upprepade sig, sa "i normala fall" flera gånger, skulle inte ha fått fortsätta i "På minuten". Undrar om han missbrukar något? Pengar?

Jorden vi ärvde 1

Lasse och Lisa Berg var ett begrepp för mig på 70-talet, vi läste deras bok om andra delar av världen på sociologin . Nu skriver Lasse själv om andra sätt att leva,och i boken ,Jorden vi ärvde, berättar han om bushfolken i södra Afrika, om deras lyckliga vandringar och livsglädje.
Lasse bor numera i Etiopien och slås av hur problemtyngda vi är i Sverige, när han hälsar på här.
Katarina Bjärvall, frilansjournalist och författare skriver om vår tids och vårt samhälles konsumism, hur vi medvetet manipuleras att vara missnöjda eftersom missnöjda människor blir bra kunder. Hon ställer frågan; konsumerar vi därför att vi är olyckliga eller blir vi olyckliga därför att vi konsumerar.
"Jag behöver få ett svar,jag behöver känna någons blick i mina ögon och någons röst i mina öron.Jag behöver vara en av dem som talar, lyssnar, funderar.
Vi kanske inte enas, vi kanske skingras. Vi kanske inte går rätt men vi går i alla fall framåt, eftertänksamt och långsamt och i den riktning vi själva har valt därför att vi tror på den."
Hennes inlägg får mig att längta efter en politisk rörelse som grundar sig på människors rådslag så som socialdemokratin fungerade i begynnelsen, kooperativ, idéer samarbete.

Home is where your heart is

Så är jag hemma igen efter en intensiv vecka i huvudstaden, jag andas ut och in , den otroligt sköna balsamluften i Jämtland, solen är på sitt allra bästa humör och det går bara inte att sitta inne. Tar en lååång pratpromenad med dotter och barnbarn.
Biblioteket ringer om böcker som ligger och väntar.
Elin Wägner, Väckarklocka, alltid favorit och Jorden vi ärvde, en ny antologi om vår framtid, vårt vägval. Författare och titlar som fyller mig med förväntan och förhoppning; Sven Lindqvist, KG Hammar, Maria Kuchen, Marta Cullberg -Weston m.fl. Ett stort skepp ska vändas,Den smarta smarta människans utmaning,"En förnöjd själ ler åt honungskakor", om avståendets mening. Solidaritet, ett ord jag bara alltför sällan hör nu för tiden.
Den boken får jag bara ha 14 dagar så jag börjar nu.
Länge leve biblioteken och solidariteten!

Ett annat sätt att leva

Programmet har blivit min favorit, igår fick vi följa Yvonne till Himbafolket i Namibia.
Jag blir helt fascinerad av hur enkelt och naturligt människorna ser på livet och döden och hur glada och nöjda de är, trots alla problem de måste leva med. Det är förstås jag som ser det som problem, för dem är det livet självt antagligen.
Jag blev också förtjust i kvinnornas "galna" dans och varma gemenskap .
Deras syn på sex som något naturligt och avdramatiserat känns befriande, som en kvinna sa ; vi säger aldrig nej om en man kommer och vill ha sex, och om mannen är borta på jakt efter nytt bete åt djuren, så är det fritt fram för andra intresserade män att uppvakta hans fru, och den unga kvinnan såg stolt och glad ut när hon berättade det.
Tack BBC för programmet!.

Venus + månen = Sant

Jag skrev ju häromdagen om att Venus och Månen skulle närma sig varandra och vara riktigt tight den 27 febr., ja så blev det, fantastiskt va! Jag fick också se det när jag gick Åsögatan västerut vid 18-tiden , plötsligt mellan de höga husen såg jag de båda hängande där uppe, jättefint såå nära varandra och ändå såå långt ifrån.

Tröttare

Tack Eva, men tyvärr gick det inte idag heller inte ens på Matildas PC, jag ger upp det där.
Jag har snart rensat färdigt i lägenheten, har hittat en del fynd, bl.a. ett foto på mig själv vid ett års ålder, kändes lite stort att titta in i sina allvarsamma ögon, vem är jag egentligen, vad var meningen med mitt liv, antagligen som en klok dotter brukar säga; "meningen är bara att leva"
Ivart fall känns det som en period i mitt liv är avslutad i och med rensningen, nu börjar en annan..., ,

Trött

Nu är jag riktigt trött på blogspot, det går banne mig inte att kommentera de bloggar som jag vill kommentera, jag har suttit över en timme och försökt men de förbaskade bokstäverna dyker inte upp , bara " loading".
Tänkte kommentera Bergets inlägg om "Ett annat liv" som jag sett två av tre avsnitt, program som satt djupa spår i mig, jag är djupt berörd, känner en stark längtan efter..... och en helig ilska riktad åt en massa håll.
Livet är snart slut och jag är inte nöjd, nej så får man inte säga, man ska vara tillfreds,jag älskar mina barn, barnbarn och vänner men avskyr vårt sätt att leva .
Vad vore vi utan våra pengar?
Ju högre materiell standard desto ytligare och mer självupptagna blir vi tydligen.
Läser en aftonbladetblogg " Leva livet" den berör också.
Ditt äppelträd är ljuvligt vackert Sara, och fullt tillräckligt.

Innerst inne

Hämtade dottern vid Östersunds flygplats igår, vi hade inte setts på ettochetthalvt år,då var hon hemma på blixtvisit från LA.
Nu kom hon för att stanna,åtminstone i Sverige,åtminstone tills vidare. Det är ju så det är, vi vet egentligen ingenting om framtiden , vi kan gissa och planera och drömma, men hur det sen blir det får vi se.
Pratade med en syster häromdan om hur vi innerst inne är de vi alltid varit och ändå inte, essensen eller kärnan i oss är på nåt vis ofäränderlig.
Jag kramar min dotter efter ett och ett halvt år och allt faller på plats igen, vi ler på samma sätt som förr , vi pratar på samma sätt, vi har förståss lärt oss en massa och utvecklat nya strategier, har kanske blivit lite klokare, men vi kan bara fortsätta med vår relation som vi påbörjat för länge sen.
Därför skulle jag så gärna vilja träffa mig själv som 12 åring igen, jag har ett minne av att jag kände mig så stark och fri då på ett diffust sätt, suverän , sprang lika fort som killarna i klassen, lärde mig lätt det jag ville lära mig, bollade lekande lätt med tre bollar i luften hoppade hopprep som en gudinna... haha, ja jag trivdes väldigt bra i min kropp med andra ord.
Sen började saker påverka mig, hormoner , traditioner, förväntningar etc.
Förtrollningen var bruten.
Men för att sluta cirkeln, nånstans i mig är jag fortfarande den där suveräna tjejen, och i gudabenådade ögonblick kan jag också känna det.
Välkommen hem allihopa!

Kolväten

Man lär sig alltid nåt nytt om man vill
Idag pluggade jag kemi med en ung man,
vi tragglade formler på olika kolväten
CH4 Metan
C2H6 Etan osv. osv. de två är naturgas
När vi tragglat igenom allt som skulle
kunna rabblas och förklaras
lyssnade vi på ett program på ettan
det handlade om teknisk forskning och
framsteg
Där berättade de att man kommit fram till att
om man slutade plöja jorden skulle kol stanna kvar
och alltså inte frigöras och bilda koldioxid
tvärtom skulle kolet i jorden minska koldioxiden i atmosfären
jag ser för mig skrotade traktorer (attans Emil) och
hästens återkomst i jordbruket,
Spännande forskning! Fortsättning följer.

En stilla undran bara; när ska all viktig forskning
inom pedagogiken lämna spår i barnens skolvardag.

Värme

Jag fick en plötslig längtan efter choklad i går kväll, alltså drickchoklad,
ingen mjölk...hm...
kl är 18.30 - då finns en chans att grannen mjölkar ännu
jag skyndar iväg
och ... går in i den varma lagår´n, dofter av varma kor, mjölk , hö m.m.
slår emot mig
bondmoran kommer leende
vi pratar nyfödda kalvar , kyla , stickafé m.m.
jag får en bytta mjölk
vi pratar vidare
värmen omsluter mig från alla håll
kossorna idisslar lugnt
har svårt att dra mig ut i kylan

tacksam att det fortfarande går att uppleva detta

Ylva Eggehorn

På mitt sängbord ligger sedan många år en bok av Ylva Eggehorn," Ett hemligt tecken." Ikväll slog jag upp den här dikten som jag vill dela med er.

När alla andra förlorar
börjar vår skapande tid.
En efter en styr lägenheterna ut
med svagt lysande lanternor vid
balkongräckena,
när arbetsplatserna står tomma
samlas alla sjunkande aktiepapper i vita
flockar mot kvällshimlen,
flyttar med lågt sjungande vingslag
över de stora vattnen som speglar
stjärnornas snabbt växlande leenden.
Vi reser våra huvuden
och utbyter kvistar av fikonträd,
mandelblom och ginst
som förströdda artigheter,
som komplimanger och utrop
medan kvällstidningarna prasslande
faller till marken under oss.
När alla andra förlorar
stänger vi av TV-apparaterna
och vänder oss mot varandra.
Samtal som avbröts på 50-talet
beviljas generösa tillstånd att få
fortsätta. Tröjorna som började stickas
lägger varv till varv,
varv till varv
medan husfäderna varvar ner,
går ut på balkongerna
och spelar luftpoker med skratt
och busvisslingar i solnedgången.
Barnen samlas, med klara ögon,
för att höra de gamla berätta sagan
om den återfunna framtiden.

Venus - systerstjärna

Jag träffade en gammal bekant ikväll - när jag for hem i skymningen och tittade på himlen västerut så lyste Venus - aftonstjärnan eller morgonstjärnan, klar och stark.
Det var nästan den enda stjärnan som syntes och jag har ofta sett den vackra stjärnan från mitt västerfönster.
Stjärnan är ungefär lika stor som vår planet och därför brukar hon kallas vår systerstjärna.
27 februari kan vi se Venus riktigt nära månen.
Så här ute på landet känns planeterna på stjärnhimlen som gamla goda vänner.

Yoga, Tai chi, eller.....

Jag går för närvarande en ettårig yogafördjupningskurs, www.yogaskola.nu .

Vi träffas fem veckoslut under året, får en massa intressant teori och mycket övning. Tiden mellan träffarna ska vi öva själva och iaktta vår egen utveckling , som med tanke på den minimala tid som jag lagt ner på projektet ändå haft en anmärkningsvärd effekt.

Vi pratade förra träffen om hur lätt vi har att fly från övningarna fast vi vet hur bra vi mår av att göra dom. Hur dumma vi är , och hur slöa.

Igår pratade jag med en syster, hon beklagade sig över en ond axel och hur hon inte hade förberett musklerna på långa skidturer som hon gjort och verkligen älskar. Hur hon tvingat musklerna att jobba mer än de kunde.

Ja men , sa vi , tai chi är ju jättebra, och yoga, jaaaa , .... förutsatt att man gör det ja, alltså övar regelbundet!

Kreativt kaos
Hälsade på en kär familj häromkvällen, pluggade adverbial med äldste sonen,- rums,tids och sätts-adverbial. Det klarade han galant, det skulle vi fira med en saffranskaka...
Jag klädde mig i förkläde och klut (huvudbonad ) och började plocka fram ingredienser ; smör 200g, 2 ägg, 3 dl socker (oj) 1,5 dl mjölk , 1pkt saffran, 2 tsk bakpulver och 4 dl vetemjöl.
Men hallå ! var har du vetemjölet?
Dottern svarar från nånstans i huset ; borde va i skåpet...
men nää...
Yngste sonen från nånstans i huset ; det står i min garderob!!!!!!
Hm ok!
Mycket riktigt , det står på en hylla i sonens garderob , bredvid en enorm vit skapelse som mest ser ut som utanför fönstret dvs. snökaos men med några snygga traktorer och väghyvlar i diverse färger färdiga att ingripa.
Kakan gräddas i 175 grader i ca 35 min.
Saffran förresten; används mycket i orientalisk matlagning , sägs ha en glädjehöjande effekt.

Matilda hemma på blixtvisit från Stockholm och vi fikar, äter och umgås med Sara, Moa och deras familjer.
Snön yr utanför fönstret och vi lyssnar på Eva Dahlgren, Leonard Cohen och Emmylou Harris.Det blir en skön lugn hemmakväll och sovautmorgon.
Ikväll är det Stickcafé i Kaxås igen , ska bli roligt att träffa stickgänget och frossa i stick- och virkbeskrivningar och fika. Förra gången lärde jag mig av Gerd att sticka Jämtlandsvanten , bevisbild kommer!
Jag har försökt få köpa isländskt garn direkt från Alafoss på Island men det var krångligare än jag trodde får försöka på nytt sätt.

Här är mitt arbetsrum taget med min mobilkamera och överfört till min dator av Pontus, min tekniska assistent .

Pontus och Emil var också testpersoner på mitt lilla inlägg om Mänskliga rättigheter som jag och några Rödakorskolleger ska hålla utbildning om i morgon på en grundskola i länet.

Det känns verkligen bra och rätt aktuellt att göra det, informera om MR alltså, och pojkarnas response bekräftade också det.

Hoppas bara att inte kylan sätter krokben för oss , just nu -22 grader här.

Önska mig lycka till!

Ska försöka att inte överarbeta inlägget så att det ger mig prestationsångest.

Jobb

När jag i höstas blev arbetslös var jag rätt optimistisk - efter 30 års arbete i skolan med vägledning på olika nivåer tänkte jag att; det löser sig nog med vikiariat eller så . Om inte annat så får jag väl stämpla ett tag och rycka in på serviceboendet här i trakten.
Jag hade helt glömt att den mörkblå alliansen, som inte fattar något om arbetsmarknadsfrågor ändrat villkoren för deltidsstämpling.
Nu får jag alltså jobba deltid och stämpla 73 dagar - när de dagarna är slut får jag välja - antingen fortsätta att jobba deltid men inte stämpla upp till heltid , vilket kan innebära att jag inte har några pengar alls en månad, - eller börja stämpla på heltid och inte ta de jobb och vikariat som erbjuds.
Så var det med den "arbetslinjen" - sitt och rulla tummarna hellre än jobba deltid!
Tack Maud Olofsson, jag hörde din beskäftiga röst på P1 idag snacka om arbetslinjen - vad var det han sjöng Uggla "Jag mår illa"!

Fantastiskt det känns att ha en egen blogg, jag har nästan aldrig skrivit dagbok men det här verkar roligt när man som jag har ett behov av att uttrycka sina tankar och spara dem. Nu ska jag också lära mig att lägga in foton på saker som jag vill visa , mina fina nålbundna vantar t.ex. vänta bara.
Dagen är helt ljuvlig mycket vår i luften och Sara, Gustav och jag gick en lång pratpromenad, det är påfallande vad lätt man tänker och pratar när man går . När jag tänker efter så var Gustav väldigt tyst han gav upp och somnade eftersom Sara och jag babblade på.
Inte för att vi löste några problem direkt men jag minns att Gösta dåvarande svärfar myntade ett uttryck "Det finns inga problem som man inte löser med sina fötter" och så skrattade han gott.