Min mamma Dagny Maria

Läste häromdagen om saknaden efter en kär pappa , själv lever min pappa fortfarande , han är 87 år och jag fick idag en påskhälsning från honom, en teckning som han gjort på utsikten från sitt fönster vid havet söder om Sundsvall. Så roligt att han skickade det , så roligt att han kan teckna och glädja oss barn med sina brev och korthälsningar.
Samtidigt som jag glädjer mig åt det så saknar jag min mamma som gick bort för fem år sedan. Då var jag mitt i ett hektiskt arbetsliv och hade inte så mycket tid och ork att besöka henne, och pappa fanns ju hos henne (tänkte jag nog då). Idag ångrar jag att jag inte tog mig tid att lära känna henne bättre.
Jag växte ju upp hos henne och pappa och minns alla stunder vi haft , hur varm och glad hon var , hur hon älskade musik och radioteater, det var billiga nöjen , viktigt för en stor arbetarfamilj.
Många kvällar satt vi klistrade vid radion och lyssnade på "Radioteatern ger.... "nånting av Francis Derbridge (?) Spännande!
Eller lyssnade på Smokerings med Jazz från USA, Lois Armstrong, Ella Fitzgerald, Oscar Petersen m.fl.
Mamma var en fullkomlig jazzfantast, hennes lyckligaste dag var nog när Ludde kom till Sundsvall och hon lyckades köpa biljetter till konserten i Pjäshallen på Södra berget, jag fick också följa med , vi satt lååångt bak och jag minns mest hur otroligt mycket folk det satt framför oss, mamma var LYCKLIG.
En annan lycklig dag var när vårt egnahem stod färdigt 1955 och hon kunde flytta in i ett sprillans nytt rosa kök, fullt modernt med frysbox, tvättmaskin och kylskåp. Att köket var rosa var ett resultat av hennes envishet och kontakten med en urskicklig målare som målade inredningen i vårt hus, han stod på hennes sida i färgvalet, alla andra fick acceptera . Det blev RIKTIGT fint.
Varm ,musikalisk ,levnadsglad var min mamma, men det är så mycket jag inte vet, så mycket vi inte hann prata om, så mycket jag skulle vilja ha sagt henne.
Hon sa ofta att hon beundrade mig men jag frågade aldrig vad hon menade, antog väl att hon skulle vilja ha haft samma chanser som jag till utbildning ,ett arbete och så. Mycket blev outtalat, så synd tycker jag nu.
Men hon finns å andra sidan alltid hos mig nu, jag är en del av henne och jag brukar tänka att jag ska leva mitt liv så att hon alltid skulle kunna säga "jag beundrar dig"

Dags att vakna

Efter några veckors uppehåll är jag nu tillbaka i gemenskapen igen , har jobbat, haft magsjuka, informerat om MR, deppat lite , läst"Zen en väg ur depression", kommit fram till att jag nog inte är deppad utan mer uttråkad, less på snö och vinter helt enkelt.

Igår efter ett lyckat infomöte på Röda korset i Krokom om MR (mänskliga rättigheter) såg jag för första gången i år TOFSVIPAN!!!!! Yippie! våren har äntligen kommit.