Ylva Eggehorn

På mitt sängbord ligger sedan många år en bok av Ylva Eggehorn," Ett hemligt tecken." Ikväll slog jag upp den här dikten som jag vill dela med er.

När alla andra förlorar
börjar vår skapande tid.
En efter en styr lägenheterna ut
med svagt lysande lanternor vid
balkongräckena,
när arbetsplatserna står tomma
samlas alla sjunkande aktiepapper i vita
flockar mot kvällshimlen,
flyttar med lågt sjungande vingslag
över de stora vattnen som speglar
stjärnornas snabbt växlande leenden.
Vi reser våra huvuden
och utbyter kvistar av fikonträd,
mandelblom och ginst
som förströdda artigheter,
som komplimanger och utrop
medan kvällstidningarna prasslande
faller till marken under oss.
När alla andra förlorar
stänger vi av TV-apparaterna
och vänder oss mot varandra.
Samtal som avbröts på 50-talet
beviljas generösa tillstånd att få
fortsätta. Tröjorna som började stickas
lägger varv till varv,
varv till varv
medan husfäderna varvar ner,
går ut på balkongerna
och spelar luftpoker med skratt
och busvisslingar i solnedgången.
Barnen samlas, med klara ögon,
för att höra de gamla berätta sagan
om den återfunna framtiden.