Innerst inne

Hämtade dottern vid Östersunds flygplats igår, vi hade inte setts på ettochetthalvt år,då var hon hemma på blixtvisit från LA.
Nu kom hon för att stanna,åtminstone i Sverige,åtminstone tills vidare. Det är ju så det är, vi vet egentligen ingenting om framtiden , vi kan gissa och planera och drömma, men hur det sen blir det får vi se.
Pratade med en syster häromdan om hur vi innerst inne är de vi alltid varit och ändå inte, essensen eller kärnan i oss är på nåt vis ofäränderlig.
Jag kramar min dotter efter ett och ett halvt år och allt faller på plats igen, vi ler på samma sätt som förr , vi pratar på samma sätt, vi har förståss lärt oss en massa och utvecklat nya strategier, har kanske blivit lite klokare, men vi kan bara fortsätta med vår relation som vi påbörjat för länge sen.
Därför skulle jag så gärna vilja träffa mig själv som 12 åring igen, jag har ett minne av att jag kände mig så stark och fri då på ett diffust sätt, suverän , sprang lika fort som killarna i klassen, lärde mig lätt det jag ville lära mig, bollade lekande lätt med tre bollar i luften hoppade hopprep som en gudinna... haha, ja jag trivdes väldigt bra i min kropp med andra ord.
Sen började saker påverka mig, hormoner , traditioner, förväntningar etc.
Förtrollningen var bruten.
Men för att sluta cirkeln, nånstans i mig är jag fortfarande den där suveräna tjejen, och i gudabenådade ögonblick kan jag också känna det.
Välkommen hem allihopa!